Under några dagar i november riktades alla blickar mot västkusten och Falkenberg. En liten grabb gick ut med hunden men kom inte tillbaka. De första nyheterna berättade om försvinnandet i lite mindre format och vi tänkte väl alla, just då, att det ordnar sig. Sådant händer ju hela tiden och finns att läsa i kvällspressen. Det kan vara äldre som kommit fel utanför sjukhemmet där de bor eller någon som gått vilse när man plockat svamp. Det tog någon dag sedan blev han Dante med hela svenska folket och bilder kablades ut på en liten skön kille med blont hår, glasögon och en gul fotbollströja. Dessutom med hela livet framför sig.
Det är nu jag undrar om man får le i den stora sorgens famn
Så blev det inte. Dante hittades efter några dagar och var då inte vid liv. Det är dock inte detta jag skall skriva om utan det som skedde runt omkring. Folk i allmänhet brukar tycka – när kvällspressen gör stora rubriker – att nu skall de sälja lösnummer igen. Denna gången var rubrikerna befogade och behandlades med stor respekt av media. Personligen tyckte jag det var riktigt bra. Detta skapade ju en uppmärksamhet, känsla och vilja bland folk att hjälpa till – snabbt. Organisationen Missing People drog igång – tillsammans med både polis och militär – en sökning som slår alla tidigare rekord. Som mest skrev man att det var över 3 000 människor som deltog i letandet efter Dante, natt och dag. Det är nu jag undrar om man får le i den stora sorgens famn.
Med värme, kärlek och med uppriktig vilja gick man osjälviskt in och gav sin tid till detta
Jag säger ett klart och tydligt ja i detta. Att så många människor på så många olika sätt gav sig in i denna sökinsats med olika sysslor är så skönt att se i den tuffa värld vi lever i dags dato. Några av er fick laga mat och göra mackor, några transporterade folk, några ställde i ordning skydd så att man kunde vila sig en stund innan man fortsatte leta och tusentals organiserades av bl.a. Missing People i själva letandet. Med värme, kärlek och med uppriktig vilja gick man osjälviskt in och gav sin tid till detta. Vad skall man le åt efter ett sådant dystert slut för Dante. Jo, att människor när det gäller ställer upp för varandra. En grupp samlade in pengar för att försöka få ihop tillräckligt som kanske kunde få upp en helikopter i luften att söka, pengar som sedan delades ut till Missing People organisationen samt till Dantes familj. Dantes pappa, som berättar att han är är nedbruten för resten av livet, orkar ändå tacka med kloka ord hela organisationen samt de människor som ställt upp mangrant i sökandet. När han sedan nekar att ta emot en stor summa pengar som samlats in utan säger att dessa skall tillställas Missing People. -För då kan vi kanske rädda någon annan person som går bort sig framöver. Det är så stort att man inte kan förstå vidden av det. Inte heller hans känslor efter att ha förlorat en son. Alla ni som på något sätt hjälpte till – oavsett med vad, stort eller litet – ni var där. Det är detta som skall ge er, trots den tragiska utgången, värme i själen för att ni som personer orkade och brydde er.
När vi får möjlighet att göra något för våra medmänniskor så växer vi några centimeter själva.
Många säger att det är naturligt och självklart att hjälpa till. Jo, visst, det är väl så men ni gjorde det och detta bidrar till att nästa gång man behöver söka någon som försvunnit så sitter detta i minnet hos många människor vad ni runt Falkenberg gjorde och blir inspirerade. Det är detta som är så stort och som är en del vad jag tänker mig ”Den Innersta Viken”. När vi får möjlighet att göra något för våra medmänniskor så växer vi några centimeter själva.
Jag var arrangör av en konsert med Östen Med Resten i just Falkenberg kvällen efter beskedet kommit om att man funnit Dante. Bandmedlemmarna sa redan kvällen innan ödmjukt att man ville ha en dialog på om de verkligen skulle framträda. Vi stämde gemensamt av med flera personer vi kände i staden om hur och vad de tyckte. Någon sa att jorden fortsätter att snurra och att man måste gå vidare. En annan att det är väl bättre att ni sprider lite glädje efter man nu fått ett besked. Jo…ja eller nej? Det blev konsert – rätt eller fel vet vi inte – men de ur publiken vi talade med tyckte det var bra och hade vi känt att det var fel eller inte läge så hade vi ju inte gått hit, berättade ett par ur publiken. Sant. Vi måste gå vidare och jag är säker på att du får le och måste le i den stora sorgens famn. Jag känner en oerhört stolthet att alla ni här hemma i Sverige och i Falkenberg visade en sådan oerhörd värme och gemenskap att hålla ihop när det gäller. Sådant smittar förhoppningsvis – rejält – och vill tro att detta ger åtminstone lite hopp om framtiden. Ni kan alla säga – vi gjorde i alla fall allt som kunde göras och det snabbt. Tänk om det varit tvärtom.
